top of page
Janne

De tre vise männen

För två veckor sedan, den 6 januari, firades ”el día de los Reyes Magos” i Mexiko, julhelgens höjdpunkt, då barnen oftast får sina gåvor, trots att den amerikanska rödvita jultomten, som knackar på dörren den 24 december med ett hurtigt ”ho ho ho”, har blivit en allvarlig konkurrent till de tre vise männen, eller de magiska konungarna, som den ordagranna översättningen av ”Los Reyes Magos” lyder.

I min barndom var de tre vise männen endast vagt bekanta figurer från småskolans julskådespel. Det var först då jag flyttade till Spanien i slutet av 80-talet som jag insåg att de spelade en avsevärt större roll än den mer kommersiella ”Santa Claus”. I alla spanska hem fanns en julkrubba, ”belén”, och man tände färggranna ljus samtidigt som man dagligen förflyttade de tre vise männen, Melchor, Gaspar och Baltasar, lite närmare julkrubban, tills de var framme den 6 januari.

Här i Mexiko firas de tre konungarna med att man äter ”rosca”, ett bakverk med en krämig fyllning och utanpå dekorerad med kanderad frukt i olika färger. Beroende på bageriet och roscans storlek brukar det finnas tre eller fyra Jesusbarn av plast bland innanmätet, vilket symboliserar gömmandet av alla barn under tre år, som kung Herodes annars hade låtit mörda.

I Mexiko har jag själv – trots att jag varken är katolik eller troende – en julkrubba i trä, där den enda lösa delen är det nyfödda Jesusbarnet. Förra året var han försvunnen och stod inte att finnas någonstans, så julkrubban fick stå på byrån i matsalen utan den nyfödde.

Någon dag efter ”Los Reyes” detta år slog jag mig ner i min något nedsuttna fåtölj i salongen, varpå sittdynan som vanligt sjönk ned så pass mycket att innandömet blottades. På högra sidan därinne, vilande på bottnen, lyste något vitt och litet; Jesusbarnet som varit försvunnet sedan förra året. Jag stack in handen och plockade upp honom, en dammig och blek figur, som jag sedan sköljde av och lade på sin bädd i julkrubban, som jag hade tänkt packa ner samma eftermiddag. Upphittandet till ära fick den dock stå kvar på byrån ytterligare en vecka.

Recent Posts

See All

Den oförglömlige trollkarlen

Howard och Rose, bägge i övre medelåldern, är det mest omaka par man kan tänka sig; han en kortväxt och knubbig bondson från South...

En kunglig affär

I min fantasilöshet har jag stulit denna lämpliga rubrik från Nikolaj Arcels utmärkta film ”En kongelig affære”. Sveriges kungapar...

Jungfrun av Guadalupe

Min kanadensiska väninna Stephanie konverterade för två decennier sedan till katolicismen, inte för att hon hade blivit troende, utan den...

Comments


bottom of page