På 90-talet skapades den folkloristiska myten i Puerto Rico om ett odjur med vampyregenskaper, som högg sina tänder i strupen på främst getter och får. En puertoricansk komiker, Silverio Pérez, namngav denna varelse, chupacabras, getsugaren, varpå det blev fart på ryktena. Otaliga människor bedyrade att de hade sett odjuret och beskrivningarna varierade mellan vampyrartade hundar som kunde flyga och drakliknande monster som var stora som björnar.
Att getter och får hade dödats på olika håll i Latinamerika stämde visserligen, men skulden lades på sataniska kulter eller snarare på hungrande byrackor. Men getsugaren hade kommit för att stanna och historierna om dess framfart blev allt vildare. Småningom rapporterades det att getsugaren inte endast gav sig på boskap, men också på människor, och då uppstod hysteri. I mindre byar tillsattes vaktpatruller nattetid och barn fick inte ensamma sätta sin fot utanför hemmet.
I Mexiko, där Carlos Salinas då var president, såg man getsugaren som ett idealiskt verktyg i uppsättningen av ett långvarigt distraktionsdrama. Nyhetssändningarna förlängdes för att ge plats åt chupacabras senaste offer, och konstnärer framställde skrämmande teckningar av odjuret på basen av ögonvittnenas beskrivningar. Sålunda talade ingen längre om lönnmordet på Luis Colosio, Carlos Salinas främsta konkurrent i presidentvalet 1994, den förödande devalveringen glömdes bort och den förtryckande regimen blev plötsligt en hjälte i jakten på den verkliga faran i landet – chupacabras.
Men det var inte bara det politiska etablissemanget som drog nytta av getsugaren. Mexikanska mammor fick ett nytt vapen i uppfostran av sina bångstyriga ungar. I stället för att frånta lördagsgodiset behövde de bara nämna ordet chupacabras för att barnen skulle bete som änglar.
Småningom bleknade dock myten om detta monster för att slutligen glömmas bort. De som var barn då känner sig speciellt dragna vid näsan. Chupacabras var en produkt av de vuxnas och mediernas manipulativa beteende, och ledde till allmän masshysteri.
I en stor grupp av människor leder de enskilda individernas handlingssätt ofta till irrationella, rentav omoraliska handlingar. Detta beror på att det kollektiva samvetet är mer likt ett djurs. Jag som intellektuell lättviktare önskar förstås att dessa kloka konklusioner hade varit ett resultat av mina egna empiriska studier, men äran måste tyvärr tillskrivas Carl Jung.
Comments