Ett stilla regn faller när jag landar på den enda flygplatsen i El Salvador, ett land med ytterst kuperad terräng och en yta på endast tvåhundrafemtio gånger åttio kilometer. Flygplatsen ligger långt väster om huvudstaden San Salvador, alldeles vid havet, där marken är tillräckligt plan för en landningsbana. Det är grönt och lummigt överallt, som om jag hade landat mitt i djungeln.
Under resan satt en kort och korpulent herre bredvid mig, en pratglad salvadoran. Efter sitt andra glas vin gick hans mun oavbrutet. Under revolutionen på 80-talet hade en bomb exploderat i föreläsningssalen på universitetet i San Salvador, där han skulle läsa sig till civilingenjör. Då fick han nog och flyttade med sin fru till Brasilien för att slutföra studierna. Sedan återvände de till hemlandet, men emigrerade senare till Kanada. Nu skulle de hälsa på släkten. Frun satt några stolsrader bakom oss, så jag erbjöd mig att byta plats med henne, men det ville den pratglade inte alls. Hustrun var kanske inte en lika god lyssnare som jag låtsades vara.
Vid tredje glaset började han prata om landets president, den fyrtioenårige Nayib Bukele, som har suttit på sin post sedan 2019. ”Han har rensat upp bland de kriminella elementen i landet, det ska ni veta, hela sjuttiotusen personer har redan blivit fängslade”, framhöll han stolt. Jag lyckades skjuta in en kort parentes om vår trettiosexåriga kvinnliga statsminister, som hade tillträtt sitt ämbete samtidigt som Bukele. Mannen ignorerade kommentaren och fortsatte att tala om sig själv.
Flygresan från Mexico City till San Salvador dröjde knappt två timmar, men den talföre herrn bredvid mig hann med ett fjärde glas rödvin. Han redogjorde för sin lysande karriär som ingenjör på något flygbolag. ”Hårt har det varit, men jag har stigit i graderna och alla mina barn har studerat, det ska ni veta …” Flygvärdinnan bad oss fälla upp brickorna, för snart skulle vi landa. Salvadoranen, jag tror inte att han presenterade sig, tömde sitt glas i ett svep och blinkade världsvant mot mig.
Vi promenerade mot bagagebältet. Den förfriskade herrn och hans fru gick framför mig. Hon skällde på honom, ”Du borde inte ha druckit på planet, klockan är ju endast tolv på dagen, du vet hur illa min mor …” Vi stod och väntade på kappsäckarna. Mannen låtsades inte känna mig, han såg skamsen ut och hans fru var sur. Detta var tydligen min introduktion till den salvadoranska folksjälen.
Comments