”En diktator är död” lyder en av rubrikerna i den svenska tidskriften Nu från januari 1936, som jag nyligen hittade bland mormorsmors efterlämnade papper. General Juan Vicente Gómez var Venezuelas envåldshärskare från 1908 fram till sin död 1935. En högst excentrisk man, som kom till makten av en slump och lät utropa sig till general, varefter han landsförvisade landets dåvarande president, den ålderstigne Castro. Sedan gjorde han vad diktatorer brukar göra, ströp pressfriheten och kastade alla potentiella motståndare i Puerto Cabellos fängelsehålor, där många torterades ihjäl genom att till exempel hängas upp och ner från testiklarna.
År 1912 upptäcktes de stora oljefälten i Venezuela, varpå Gómez blev en marionett för de amerikanska oljesyndikaten, som gjorde honom stenrik. Han var ungkarl hela sitt liv, men hade två älskarinnor och otaliga amorösa eskapader. Som far till över hundra barn, av vilka han erkände endast sjuttiofem, som alla tilldelades viktiga poster inom statsadministrationen och åtnjöt furstliga apanage, var Gómez’ utgifter astronomiska, men dessa täcktes gladeligen av amerikanerna i utbyte mot oljan.
Men trots att Gómez levde som en medeltida furste gjorde han även en del bra saker, som att utveckla landets infrastruktur och låta bygga två flygplatser. Folket helgonförklarade honom redan under hans livstid, ty han förlade sin födelsedag till samma dag som nationalhjälten Simón Bolívar, och inte bara det, han såg till att han även dog på samma dag, vilket togs som ett tecken från ovan.
Denne besynnerlige man, som såg ut som en pensionerad järnvägskonduktör, var officiellt en konstitutionell president i den demokratiska republiken Venezuelas förenta stater – han ogillade nämligen termen diktator. Gómez var fullkomligt illitterat och avgudade noshörningar, som formligen fick en helig status i landet.
År 1993 öppnades Juan Vicente Gómez International Airport i San Antonio del Táchira. Få är väl de resenärer som vet vem som gett upphov till namnet, och det är väl kanske lika så bra.
コメント