Besök i El Salvador

Min son jobbar för tillfället i El Salvadors huvudstad San Salvador för en organisation som finansieras av demokratiska partiet i USA. Vd:n för Cristosal är amerikan och organisationens uppgift är att försvara mänskliga rättigheter i landet. Jag reser dit från Mérida och stannar tio dagar.

Vi besöker en kuststad vid Stilla havet, El Zonte, ett paradis för surfare. Stranden har svart timglasfin sand, som i solen uppvisar blåaktiga toner. Magiskt! Därifrån tar vi oss till en sjö, Coatepeque, femtio kilometer i nordvästlig riktning från San Salvador. Sjön har bildats i en vulkanisk krater för över femtiotusen år sedan. Stränderna kantas av hotell och sommarpalats, de senare uppförda för länge sedan av förmögna familjer från landets huvudstad.

Man tar sig fram på fina motorvägar i El Salvador. Terrängen är väldigt kuperad, och det känns som en större version av Borgbackens berg-och-dalbana. Överallt längs vägarna finns försäljare som saluför frukt, grönsaker och vatten. Närmare kusten utökas sortimentet av uppblåsbara plastdjur, badringar och billiga solhattar. Stånden är hafsigt uppförda av träpålar med korrugerade plåttak. Vägren saknas och stannar någon för att köpa något blockeras en fil, med den påföljden att olyckor ofta sker, där både kunder och försäljare ibland förolyckas. Nedskräpningen är brutal på alla håll, vägarna kantas av sopor och plast.

På nätet studerar jag ingående El Salvadors historia, en enda lång räcka av uppror, massakrer och regimbyten. Min son besöker idag med Cristosal byn El Mozote, där en massaker ägde rum år 1981, då nästan samtliga av byns tusen invånare mördades brutalt. En kvinna överlevde och kunde berätta vad som skett.

Landet påminner mig om en proffsboxare, som under en lång karriär förlorat de flesta av sina matcher. För var gång blir slagen fördärvligare tills han till slut långsamt seglar ned i golvet för att kanske aldrig mer resa sig.

Jag talar med mamma i telefon. Det är kväll i Finland. Hon sitter hemma framför teven och dricker kvällste. ”Men jösses, nog är du väl försiktig? Bara du inte blir rånad på gatan och i värsta fall misshandlad …” Jag funderar en stund och säger till henne att det faktiskt höll på att gå riktigt illa för mig en gång, jag var fem före att få ordentligt på käften. Men det var faktiskt i Hangö i slutet av sjuttiotalet. Då var jag tonåring och hade mopsat upp mig på en bar, så kanske jag då hade varit välförtjänt av en aning smörj.