Här bodde jag för några decennier sedan, i England. Då var Tony Blair premiärminister och prinsessan Diana gift med tronföljaren, landets nuvarande kung, Charles III. Den som inte lusläst den kolorerade veckopressen, men vill veta mer, kan exempelvis se serien ”The Crown” på Netflix.
Min yngsta son och jag har varit här i snart tre veckor. Det var exakt tio år sedan vårt senaste besök. Sedan dess har mycket hänt, landet har utträtt ur Europeiska unionen och drottning Elisabeth har gått hädan. Med henne försvann det sista av Brittiska imperiet. Då hon besteg tronen var Storbritannien fortfarande en världsmakt. Ingen regent i landets historia har suttit längre på tronen, hon slog till och med drottning Victoria, som härskade i över 63 år, en tid då imperiet stod på höjden av sin makt och utgjorde en fjärdedel av jordens landyta.
Idag är landet blott en skugga av sin forna makt och glans. Ett litet och hopplöst tättbefolkat örike. Utanför rusningstid kan man ta sig fram på vägarna relativt väl, men ack när befolkningen sätter sig i sina bilar för att åka till eller från jobbet, då fylls lederna snabbt likt vattenmassorna som väller fram vid en tsunami.
Storbritannien har närmare sjuttio miljoner invånare och dess areal är betydligt mindre än Finlands. Det är som om man skulle förpassa hela vårt lands befolkning till Rönnskär. Trängseln har blivit ett problem och är speciellt märkbar i huvudstaden London, där turismen kan jämföras med en termitinvasion. Min son och jag skulle besöka British Museum, det var en tisdag i mitten av februari, men kön var hundratals meter lång. Lönlöst!
I London promenerar jag längs Jermyn Street mot St James’s. En äldre herre i ”bowler hat”, plommonstop, kommer ut från herrklubben White’s. Hans mörkblå kappa är uppknäppt och blottar den kritstrecksrandiga kostymen. Ansiktet är avlångt, gråa lockar tittar fram under plommonstopet. Han är röd om näsan och kinderna – av portvin, får man anta – och svänger elegant med paraplyet. Det är så jag vill komma ihåg det forna imperiet!
Comments