Det är oroväckande många gånger jag under de drygt 45 år jag haft körkort blivit stående vid vägkanten med tanken tom. Jag antar att oförmågan att fylla upp i tid bottnar i någon märklig neuros, som antagligen saknar botemedel.
Nyligen besökte kanadensiska vänner och jag några övergivna haciendor, före detta sisalplantager, långt utanför Mérida på Yucatánhalvön. Solen lyste och kvicksilvret hade stigit till nästan fyrtio grader i skuggan. Vi befann oss i en liten by bakom Guds rygg när bränslemätaren på min bil plötsligt visade rött. Då blev det panik. Jag stannade en äldre herre på moped och frågade var i byn man kunde hitta en bensinmack, men den närmaste var belägen på trettio kilometers avstånd. Då undrade jag var han skaffar bensin till sin moped, varpå han till min häpnad pekade på en primitiv boning på andra sidan vägen.
Jag knackade på den korrugerade plåtdörren till hyddan, som hade halmtak och saknade fönsterrutor. En ung kvinna öppnade. I fonden stod några småbarn och fnissade. Det var rätt mörkt där inne, och deras bländvita tänder lyste som klaveret på farmors svarta flygel i min barndom. Jag frågade försynt kvinnan om hon hade bensin till salu, och visst hade hon det. ”Hur många liter behöver ni, señor?” Jag antog att sex eller sju liter skulle räcka för att ta mig till närmaste mack. Kvinnan försvann ut på bakgården och återvände med sju plastflaskor på en liter var. ”Señor, detta är utmärkt bensin, samma ni får på Pemex, inte alls av den usla kvalitet Carlos Xool brukar sälja här i byn. Han blandar nämligen Fabuloso i bensinen, tvättmedlet, ni vet …”
Bränslet den unga kvinnan sålde var något dyrt, men tydligen av hyfsad sort, för fram till macken kom vi utan problem.
Ett kvartsekel tidigare, då jag bodde i London, körde jag en tidig vardagsmorgon tanken tom på ringvägen, M25, som löper runt huvudstaden. Med mig hade jag en tysk, Manfred Heldner. Vi skulle besöka en viktig kund, där han skulle göra en presentation. Det ösregnade ute och vi fick vänta nästan två timmar på undsättning, utan tvekan de längsta två timmarna i mitt liv. Av mötet blev det inget, och herr Heldner skällde på mig som bara tyskar kan göra, visserligen med skäl, men väldigt traumatiskt för mig, som aldrig tålt hårda ord.
Comments