Nyligen var det dans på The Old Peanut Mill, en krog i Mason, Texas. Ägaren Leroys mor är rik och hans dröm var alltid att bli en ansedd krögare, vilket han nu är, om än i en liten stad. Fördelen med Leroy är att han med sin mors pengar ibland lyckas lura hit förhållandevis kända artister. En av dem var countrysångaren Gary P. Nunn, en entertainer som i normala fall endast uppträder i storstäder både innanför och utanför landets gränser.
Alla bord var fullbokade och stämningen var hög redan från början. För att alls våga mig ut på dansgolvet måste jag som äkta finne först stärka mig med en hel del alkohol. Antagligen såg jag ut som en kråkskrämma i orkan, men detta till trots lyckades jag bli uppmärksammad av postfröken från Pontotoc och hennes syster, två damer på omkring trettio. Pontotoc är en stad på sexhundra invånare, så är man postfröken där har man inte ett särskilt spännande liv.
Systrarna var både uppklädda och spralliga den kvällen, de hade uppenbart genomgått samma förberedelser som jag innan de kastade sig ut i dansens virvlar. Jag valsade med dem turvis, och i ett skede tappade jag greppet om systern, varpå hon raglade i väg till andra sidan dansgolvet och föll pladask på golvet där blev hon liggande tills några cowboys hjälpte upp henne därifrån. Jag skulle naturligtvis ha kommit till undsättning, men just då dök postfröken själv upp för att inbjuda mig till en förförisk dans. Mellan varven hämtade hon öl till oss, som jag senare insåg att hon inte alls hade köpt i baren, utan stulit från andra bord, då folk befann sig på dansgolvet.
När kvällen närmade sig sitt slut undrade postfröken om jag ville bjuda henne på en drink hemma hos mig, ett erbjudande jag i det skedet var mindre trakterad av, så jag sade att jag måste gå på toaletten, men smög mig i stället diskret ut ur danslokalen. Ute på parkeringsplatsen kom några unga killar skrattande fram till mig och frågade hur jag mår. ”Very well, thank you, men hur skall jag ta mig hem?” De erbjöd mig skjuts till Lincoln Avenue, där jag bodde. Killen som körde frågade om postfröken hade varit påhängsen under kvällens lopp.
Oh well, actually, kanske en aning…” Han sade att hon var hennes farfars flickvän. ”Really? Din farfars?”
När jag vaknade på morgonen kände jag mig en aning svag och darrig. Det var en mycket vild tillställning, och det är inte alla som har dansat en helkväll med postfröken från Pontotoc och hennes syster.
Comments