top of page
  • Janne

På semester i mitt hemland

Efter att ha bott över åtta år i Mexiko har jag blivit van vid livet där, så under mina få och relativt korta besök i hemlandet lägger jag märke till saker och ting jag uppfattar som komiska, för att inte säga irriterande.

Min dotter och jag åker på en veckas bilsemester norrut i min gamla Lillcittra, som i medvind och nedförsbacke kan uppnå en hisnande fart på över hundra kilometer i timmen. Bäst går den om man kör omkring åttio. I långa uppförsbackar kämpar den och då tutar bilarna bakom oss.

I Mexiko är jag aldrig rädd för att få fortkörningsböter, för där nöjer sig polisen med en dusör på trehundra pesos, tretton euro, och så är saken ur världen. Ingen pappersexercis, inga ackumulerade synder. Men plåtpoliserna, som numera finns överallt i Finland, kan man inte muta. De är utplacerade på ett snillrikt sätt för att klämma åt maximalt många syndare. Jag läste att staten förtjänar över sjuttio miljoner årligen på dessa apparater.

Att köra för fort med min Lillcittra är nästintill omöjligt, bedömde jag, men ack hur fel hade jag inte. Ett brev kom på posten, jag hade kört sextiotvå kilometer i timmen i utkanten av Sankt Michel, där begränsningen var femtio. I brevet står det att jag har rätt att överklaga beslutet och kan infinna mig med min advokat vid rättegången. Min rättskänsla kränks av denna övervakning, myndigheterna flåsar en i nacken dygnet runt, man skapar brottslingar av hederliga medborgare, som om det inte fanns tillräckligt kriminella element i vårt samhälle.

Jag kör min mamma till läkarstationen Pihlajalinna en söndag förmiddag. Solen gassar på och det är tomt i stan. Jag parkerar bilen i en ruta avsedd för läkarstationens patienter. Vi är praktiskt taget de enda där den dagen. En knapp halvtimme senare återvänder vi till bilen, varpå jag hittar en parkeringsbot under vindrutetorkaren. Sextio euro för att jag inte har placerat ut parkeringsklockan, något jag inte ens hade tänkt på. Jag blir fullkomlig rabiat och rusar in till receptionen och ondgör mig över det hutlösa förfarandet. Men receptionisten upplyser mig om att de inte har något att göra med parkeringsövervakningen, den sköts av ett privatbolag vid namn ParkkiPate Oy, som omsätter över tio miljoner. Jag är så upprörd att mamma måste servera mig en välfylld kupa konjak när vi kommer hem.

Lyckligtvis flyger jag snart tillbaka till Mexiko. Här känner jag mig så otrygg bland plåtpoliser och nitiska parkeringsvakter.

Recent Posts

See All

Besök i det forna imperiet

Här bodde jag för några decennier sedan, i England. Då var Tony Blair premiärminister och prinsessan Diana gift med tronföljaren, landets nuvarande kung, Charles III. Den som inte lusläst den kolorera

Om länder och folk

Ett veckoslut i början av juli var det marknad i kvarteret San Sebastián i Mérida. Min väninna Stephanie hade bett mig följa med henne dit. Vid åttatiden på kvällen var där redan fullt liv i luckan. E

Den bisarre diktatorn

”En diktator är död” lyder en av rubrikerna i den svenska tidskriften Nu från januari 1936, som jag nyligen hittade bland mormorsmors efterlämnade papper. General Juan Vicente Gómez var Venezuelas env

Yorumlar


bottom of page