Mitt i den sydostmexikanska staden Méridas koloniala centrum befinner sig Mérida English Library, en samlingsplats för den nordamerikanska immigrantkolonin, som till stor del består av pensionärer från Mellanvästern. Dessa gringos kan sällan ett ord spanska och det lilla de vet om mexikanerna har de möjligtvis inhämtat ur en John Wayne-film från 50-talet.
Biblioteket utgör en av tre punkter som bildar den triangel inom vilken denna immigrantkoloni lever och verkar. Världen utanför betraktas som direkt farlig. De två övriga punkterna består av torgen Santa Lucia och Santiago.
I receptionen jobbar två damer som vet allt om alla och gärna delar med sig av allehanda hemligheter i utbyte mot färskt skvaller. Härifrån startar alla exkursioner och här ordnas samkväm av alla de slag. Namnet för givetvis tankarna på ett brittiskt bibliotek, där tweedklädda besökare läser P. G. Woodhouse och dricker te i salar som andas piptobak. Men icke! Biblioteket drivs och besöks enbart av amerikaner och kanadensare, som kommer dit för att umgås med varandra och ta del av det senaste sladdret.
Aktiviteten på biblioteket är hög. Vinprovningskvällarna och matlagningskurserna är speciellt populära, men även de kulturella föreläsningarna och musikaftnarna. Då fylls stället med herrar i färggranna hawaiiskjortor och damer i Frida Kahlo-inspirerade dräkter. Stämningen blir efter otaliga margaritas uppsluppen och de rosenkindade deltagarna hemfaller till en häpnadsväckande förtrolighet. Det är som att kliva rakt in i George Orwells roman Burmese Days från 1934.
Under min första tid i Mérida stack jag mig in då och då, närmast av nyfikenhet, men kände mig ofta som femte hjulet under vagnen. Jag frågade de sensationslystna damerna i receptionen om upphovet till namnet, English Library, varpå de visste berätta att grundarna, ett äldre amerikanskt par, givetvis från Mellanvästern, hade varit av den åsikten att American Library inte lät så fint, så de valde att ge sitt skötebarn ett mer imperatoriskt klingande namn.
Comments